Matz Franzen utgår från att segregation är ett moraliskt problem, därför att segregation handlar om skillnader, om åtskiljande och att den bekräftar och upprättar en hierarkisk skillnad mellan minst 2 grupper. Segregation betyder över- och underläge, etablerade och utanförskap, upphöjda och stigmatiserade. Det gäller maktrelationer mellan individer och grupper av individer.
Enligt orättfärdighetssynen blir segregation ett problem genom att uppfattas som orättfärdigt, som ett brist på erkännande och ovärdigt ett anständigt samhälle. Gränsen mellan etablerade och utanförstående skapar sedda och osynliggjorda, erkända och förnekade. Erkännandet är viktigt enligt denna syn eftersom det är något som vi behöver för vår självuppfattning och som vi kanske behöver slåss för. Men vi kan uppnå detta bara genom andra. Människan kan förändras, hennes integritet kan både kränkas och byggas upp igen. Segregation hotar personens sociala integritet. Segregation kan leda till sämre villkor än man har rätt till. Franzens förslag är att man bör bryta segregationen genom att skapa ett starkare "jag", genom en identitetspolitik som erkänner var och en. På ett sådant sätt kan man tala om ett "vi" och mena hela samhället. Därmed slipper man "vi" och "dem".
Enligt farosynen bör inte segregationen bli för stor, annars lurar en fara. Hotet eller faran kränker eller kommer att kränka ett moraliskt ideal, hur något skall vara, t ex den eftersträvnadsvärda samhällsordningen. Farosynen formulerar vilka som är farliga och vilka som inte är det. Sedan upprätthålls ett oömsesidigt förhållande mellan etablerade och utanförstående. Människorna "på andra sidan" är farliga, inte som vi, "mänskliga djur"; de utgör problem och låter sig kategoriserad som icke-normala. Segregationen utgör därmed ett hot mot ett rättfärdigt eller anständigt samhälle. Det har att göra med de distinktioner människan konstruerar mellan "ren-smutsigt", "ordning-fara". De negativa respektive positiva sidorna sidorna av saken brukar gå hand i hand: något smutsigt är också farligt. Med hjälp av denna visualiseringsmekanism - gör att det som nu blivit "förorten" utgör en koncentration av fattigdom och blir synlig där. Därmed blir inte dessa personer respekterade.
Irene Molina är emot vad hon kallar kulturreduktionistiska synsätt på segregation, t ex humanekologiska synsätt som betonar egna val och konkurrens om det urbana rummet. Istället inför hon en rasifieringsteori. Rasifiering är en process som upprätthåller gränser, som hindrar vissa befolkningsgrupper från att arbeta i vissa delar av samhällets arbetsmarknad. Stadens rasifiering har att göra med att institutioner, grupper och individer diskriminerar andra individer utifrån en idé om ras. Ras är en social konstruktion men har används för att strukturera maktförhållanden i världen.
Rasism är en produkt av invecklade sociala relationer mellan över- och underodnade grupper och vanligt i svenskt samhälle. Rasismen i dagens Europa består av en kombination av biologiska, religiösa och kulturella argument och benäms ofta kulturrasism. Segregationen i dag har samband och hittar sin motsvarighet i folkhemsepokens socialhygienism när man ville integrera avvikande grupper i samhället. Vad som var normalt/icke-normalt kunde definieras. Medelklassen stod för det normala. I dag står det svenska /icke-svenska i motsats till varandra. På det politiska fältet har bostadspolitiken haft att göra med att invandrare koncentrerats till dåliga bostäder. Det diskursiva fältet innebär att språket formar verkligheten. Idéer om människor förmedlas via språket - varför et finns en bred föreställning om att invandrare flyttar till "förorterna" för att bevara sin kultur. Den kulturrasistiska diskursen om invandrare, "de andra", legitimerar ordningen. Att leva bland "invandrare" utan kontakt med svenskar leder till att man känner sig otrygg.
Roger Andersson menar att social blandning blivit önskvärt, men att segregationen har ökat. Orsakerna och konsekvenserna hör ihop om man tror att människor som bor på ett ställe utvecklar en syn på världen som reproducerar hans/hennes situation. det är viktigt enligt Andersson att skaffa sig information om varför och vilka som flyttar vart. segregationens konsekvenser är många: polarisering av livsvillkor, skillda förutsättningar för barn (skolor etc), barriärer mellan privilegierade och underpivilegierade, osv.
Roger Andersson förklarar vad som genererar segregation. Han menar att när svenskarna flyttade tut ur "Miljonprogrammets" bostäder, ledder detta till att lediga lägenheter till invandrare fanns tillgängliga. När invandrare blev allt fler utsattes området som nu blev svenskgles för stigmatiseringsprocesser, t ex "negerbyn". Detta påverkar inte alla svenskar, men situationen i skolog gör det. Bostadsföretagen är också skyldiga till att koncentrera "fattiga" invandrare till miljonprogrammets områden, men de gör inget olagligt. Den etniska klustringstendensen baserad på fria val är oftast större i början av vistelsetiden, men minskar med vistelsetiden. Det visar sig också att vissa utomeuropeiska nationaliteter bor mest segregerat. Detta kan förklaras med kulturell distansering, dvs. genom att svenskar ser till att direkt motverka att de flyttar in i svenska områden eller genom att själva flytta ut från områden med många invandrare. Därmed bidrar också svenskarna till segregationen.
Slutsatser (slutsaten har kompletterats):
De olika teorierna som författarna bidrar med kompletterar varandra. "Vi" och "dem" ses i moraliska termer, i kulturrasistiska termer samt med utgångspunkt i vad som motiverar flyttningsbeslutet, både vad gäller svenskar och invandrare.
Föreställningar om vilka som ingår i ett samhälle och vilka som finns utanför den leder segregation samt avstånd mellan olika grupper i samhället. Man håller avstånd av många anledningar - svenskar för att de tycker att invandrare är mindre värda, invandrare för att de inte känner sig välkomna bland svenskar. Ibland blir invandrare "lämnade tillsammans" eftersom svenskar inte tycker om blandning.
Bristande kontakt mellan svenskar och invandrare leder till att båda grupperna skapar konstiga föreställningar om varandra - när svenskar talar om invandrare som underlägsna eller smutsiga, talar invandrare om svenskar som rasistiska och otrevliga. De här föreställningarna kan inte bekämpas på ett lätt sätt eftersom de ökar med tiden och har en historia. Det är oerhört svårt att förändra någons sätt att tänka - och ännu svårare att ändra föreställningarna hos 8 miljoner svenskar.
Dessutom ökar klyftorna mellan svenskar och invandrare hela tiden. Det beror på en egenskap eller naturligt tankeprocess som finns hos människan, som ett naturligt sätt att bete sig iden sociala världen. En ful ovana hos människan är att hon söker ständigt bevis för sina föreställningar och övertygelser. Både svenskar och invandrare kommer därför att endast se och uppmärksamma sådana incidenter som bekräftar det som de trott om varandra från början. De kommer att bortse från all annan evidens som tyder på det motsatta. Sedan skapas en ond cirkel.
Molina och Roger Andersson uppmärksammar, även om de kanske inte riktigt poängterar det, att svenskar visar med deras flyttningsbeteende ett gruppbeteende i sina beslut att flytta ut från invandrartäta områden. En stor del av identiteten skaffas via den grupptillhörighet som man har, i det här fallet kan man tala om nationen, den nationella identiteten eller den etniska identiteten. Varje gång en individ beter sig som medlem i sin grupp/nation/etnicitet, förstärks föreställningen om "de andra". Det har nästan blivit fult att umgås eller bo nära invandrare - eller har det alltid varit så?
Om man skall tro Molina och de andra teorietikerna är föreställningen om att "invandrare vill bo tillsammans" också en konstruktion som inte konstruerats av någon annan än svenskarna själva. Oftast har invandrare kontakt med så få svenskar att de nästan känner sig hedrade av att ens uppmärksammas av en svensk. Viss bor invandrare tillsammans - av många anledningar - ibland för att de inte har något annat val, ibland för att slippa vara ensamma och ibland för att det är den enda verkligheten som de känner till.
En annan sak som man inte kan låta bli att uppmärksamma är att idéströmmar spelar roll. Oftast talar folk om vad forskarna talar om. Så fort forskare talar om kulturrasism och främligsrädsla, kommer även vanligt folk att göra det. Det som man kommit fram till inom forskningen kommer vanligt folk att ta upp som argument i deras vardagliga språk och diskutera, och självklart kommer de till samma slutsatser. Man kan jämföra detta med hur Bibeln respektive Utvecklingsläran förklarar världens uppkomst. Bibeln början med Adam och Eva. Utvecklingsläran börjar med Big Bang. Men båda två sätten att se på världen, kommer ändå till ungefär samma slutsats, fast med hjälp av andra argument.
Frågan blir således - vad kan forskarna göra för att uppnå en relativ stor fördomsfrihet i deras teoretiserande om den sociala världen?
I Sverige finns en stor majoritet av svenskar och ca 1 miljon invandrare (detta var aktuellt i alla fall år 2004-2005 enligt vad jag vet). Majoriteten bestämmer i de flesta fall. Svenskarna har makten i samhället och tyvärr även ansvaret för att inkludera invandrare i samhället och en bra start är så klart arbetsmarknaden.
Blir segregationen för stor, finns det så klart risker med detta - en grupp som avskärmas från samhället och som dessutom blir allt mer kriminell och som ständigt blir utsatt för stigmatiseringsprocesser, kan, om den ökar i storlek bli lite för stor för att kunna hanteras.
Invandrare som svenskar vill ha lika chanser i samhället, och det är verkligen skamligt och fel att diskriminera någon - men det är det aldrig om ett folk, individ eller grupp - upplevs som hotfull och farlig. Därmed kommer skräckbilderna som byggs upp att rättfärdiga diskrimineringen. En skräckbild är enligt min uppfattning ett desperat försök att hålla någon borta från en grupp. Då talar man om invandrare som kriminella etc. När man dessutom möter mildare föreställningar såsom kulturrasism, främligsfientlighet, m.m. så kan man anta att läget har förbättrats.
Hur kan man bäst undvika både faran och lära folk att inse att den bild man skapar om varandra oftast är en fantasibild? Jo, här finns ett ansvar som finns hos arbetsgivarna. Det är faktiskt de som anställer folk. Kontakt kan faktiskt leda till att både invandrare och svenskar vinner på det - svenskar slutar vara rädda eller känna sig osäkra - invandrare slutar klustra sig och lär sig mer om svenskt samhälle.
Det finns en önskan många gånger hos svenskar att invandrare är exakt likadana som de själva är. Eftersom människor som kommer till Sverige, kommer från helt skilda samhällen är det helt omöjligt att kräva likhet. En annan vanlig önskan hos svenskar är att invandrare skall ta seden dit man kommer - och anpassa sig - men än en gång är detta omöjligt. Distansering leder till att segregerade invandrare inte har någon som helst aning om hur svenskarna lever eller vilken den svenska seden är. Den enda lösningen är att gradvis anställa invandrare överallt i samhället och det blir det enda sättet för både svenskar och invandrare att lära sig av varandra och om varandra.
Kommentarer
Skicka en kommentar