Inom postkolonial teoretisering anser man att kolonisatörernas självbild skapades genom att jämföra sig med de koloniserade. I Franz Fanons "Algeriet avslöjat" jämför sig kolonisatörerna med de koloniserade och märker att det mest utmärkande draget hos den koloniserades kultur är kvinnans slöja. Hos algerierna innebär slöjan social ordning, disciplin, den kvinnliga kroppens mognad, skydd. En fascination byggs runt denna slöja hos kolonisatören, och den anses besitta makten över den algeriske mannen som fransmännnen vill omvända genom att avslöja kvinnan. Målet är att förstöra algerisk kultur. Anledningen är att fransmännen vill "civilisera" algerierna, de vill förändra dem för att likna kolonisatörerna. Slöjan omvandlas då till ett instrument i algeriernas motståndskamp.
Genom sin starka påverkan från poststrukturalismen finns inom postkolonialism en stark betoning på språkets roll som genom motsatser skapar mening. Binära motsatser som vit/svart, kvinna/man, normal/onormal, förnuft/känsla, strukturerar den sociala världen på ett ojämlikt sätt (Eriksson, Baaz, och Thörn, 2002:17). Rangordningen av människor, med en usprundlig grund i Darwins utvecklingslära i kombination med koloniseringens stereotyper, dvs. en homogen och essentiell syn på en grupp människor, brukar kallas för (modern) rasism. Rättfärdigandet av rasismen möjliggjordes med hjälp av "vetenskapliga bevis" och "det mänskliga" definierades i utvecklingstermer (Eriksson, Baaz och Thörn, 2002:29). Det är inte en slump att franskt styre har bestämt sig för att förstöra den algeriska kulturen och börjat sin kamp mot slöjan utan de anser att denna kultur är underlägsen (Eriksson, Baaz och Thörn, 2002:29).
Mundibe och Said har visat hur Afrika respektive Orienten skapades som sociala konstruktioner under kolonialismen som primitiva kontinent, för att kunna rättfärdiga kolonisalismen, som västerlandets "diskursiva andra". Öst och väst, liksom svart och vit, kom att bli varandras motsatser och fick olika attribut (Eriksson, Baaz och Thörn, 2002:20).
Bhabha ser stereotypen som primär för identitetsskapande i den koloniala diskursen. Stereotyper fungerar oftast enlight psykoanalysen som projektionsobjekt. Aggressivitet, det onormala i människan, det socialt tabubelagda tillskrivs de Andra men detta kan också ta sig i uttryck i idealisering och fascination, dvs. vara ett objekt för fascination och fantasi (exotism). Det bildades således stereotyper av den algeriska kvinnan och den algeriska mannen. Den algeriske mannen betraktades som barbarisk, outvecklingsbar, sadistisk, förtryckande. Kvinnan betraktades som isolerad, nedvärderad, ett avhumaniserat objekt. Men hon betraktades även som ett mysterium eftersom hon gömde sitt ansikte och europén vad enligt Fanon övertygat om att slöjan dolde skönhet, en kropp som sedan fanns tillgänglig för äventyr och som europén kunde äga. Frustrationen över den algeriska kvinnans ovillighet att blottlägga sig ledde till ett tillstånd på gränsen till aggression som i drömmen fick fullständigt uttryck av sadism och våldtäkt av den algeriska mystiska kvinnan som glömde bort sin blyghet och förvandlades till en nymfoman.
Rasismen innehåll ambivalenser: de koloniserade kunde ses som för evigt stående utanför civilisationen (som kunde motivera utrotning) och samtidigt utvecklingsbara (som motiverade försök till uppfostran i civilisationens namn). Även om man ser den algeriske mannen som för alltid förlorad satsar man mycket resurser på att försöka assimilera kvinnan. Någonstans tror man att om man förstör samhällets grundvalar (slöjan) så kan man assimilera mannen. Detta innebär samtidigt att man inte ser denna man, utan han är dömd till evig ocivilisation. Istället vill man befria kvinnan.
Det finns ett samband mellan genus och rasism inom portkolonialismen. Kolonialismen rättfärdigades ofta med argument som hade med den "svarta" kvinnans befrielse från den "svarte" mannens förtryck. För den västerländska kvinnan innebar derra att i förhållande till den koloniserade kvinnan definiera sin egen överlägsenhet. kvinnans ställning kom att ses som ett tecken på samhällets utvecklingsgrad.
Den som har makten har också rätten att definiera vad som är sant och inte sant och därmed sprida "sanningarna" i ett samhälle, enligt Foucault. Den vita mannen, kolonisatören, europén har därmed också rätten att definiera och bestämma den andres attribut. Sanningarna tas sedan som givna och införlivas i människornas föreställningsvärldar. Den franska ockupationsmakten använde sin makt i sin nedbrytningsprocess av algerisk kultur. Den försökte skuldbelägga den algeriske mannen. De skulle skämmas över vilket öde de hade reserverat kvinnorna. Många aktörer var inblandade och ibland lyckades kolonialmakten avslöja kvinnorna något som stärkte deras självbild ytterligare. Varje försök att bevara nationell särart fördömdes av kolonialmakten som fanatiska religiösa beteenden.
Hos den koloniserade uppstår en känsla av kluvenhet i identiteten när denna införlivar kolonisatörens kultur. Det leder till ambivalens i jaget eftersom man inser att ens identitet inbegriper förtryckarens kulturella element och detta kan leda till självförakt och hat som mycket väl kan projiceras i sin tur på andra grupper. Den algeriska kvinnans psykologiska konsekvenser uttryckte sig enligt Fanon i drömmen genom bisarra bilder om att att skäras i bitar, upplösas, att vara opassande klädd, naken eller få en känsla av ofullkomlighet. I drömmen undflyr hon och hatar kolonisatören.
Negritude är en motståndskamp som kommer från de förtrycktas sida och som Fanon annars fördömer eftersom den anklagas förstärka genom sin åberopande av särart de existerande stereotypierna. Men denna motståndskamp, som även kan ses som inåtvänd rasism i Appiahs terminologi (att sluta sig kring rasmässig solidaritet) kom de algeriska kvinnorna att spela en stor roll och leda till destabiliserande verkan på kolonialmakten. Kvinnorna kom att avslöjas med mål att passera som fransyskor som ansågs ofarliga. I sina väskor bar de vapen som användes mot kolonisatörerna. När kolonisatörerna blev medvetna om detta faktum, kom likheten mellan fransyskor och algeriska kvinnor att kännas hotande och detta förvandlade alla människor till misstänkta. Bhabha talar om denna imitationens ironi som hotade gränserna som kolonialismen vilade på och ledde till identitetsdilemman, eftersom man nu inte kunde skilja kopian från originalet. När sedan kolonialmakten ändå ville postulera sin överlägsenhet och symboliskt och ceremoniellt avslöjade kvinnor på torget, ledde detta till att kvinnorna inom Algeriet reagerade negativt och tog slöjan på sig igen. Fanon ser detta som regression. det beror på att han är emot négritude. Frantz Fanon lyfte betydelsen av identiteter. Han menade att ett av kolonialmakternas främsta redskap för att befästa sin makt var att prägla en föreställning av underlägsenhet i de koloniserades medvetande. För att nå frigörelse måste de koloniserade få en annan självbild.
Fanon avslutar sin artikel genom att komma fram till slutsatsen att nya omständigheter leder till nya handlingsstrategier, nya attiryder och nya sätt att uppträda i sammanstöttningarna mellan kolonisatör och den koloniserade. Identiteten är därmed inte fixerad, den skapas oupphörligen genom samspel med andra och genom gränsupprätthållande till de Andra. Källorna för vår identiteter finns utanför oss själva och skapas genom föreställningar och bilder som vi identifierar oss med. Dessa kan vara verkliga som personer i vår närmaste omgivningen och familjen (signifikanta andra) såväl som imaginära som inbegriper Kulturen, Nationen, Könet men dessa är rangordnade genom språkets binära oppositioner (Eriksson, Baaz och Thörn, 2002:34).
Sammanfattning:
Identitetens skapas oftast genom en jämförelsemekanism mellan två grupper med olika attribut. När en grupp har makten i ett samhälle, har den också makten att definiera sanningarna i samhället. Samtidigt har den också makten att skapa identiteten och självbilden hos andra gruppens medlemmar, dvs. gruppen som är förtryckt eller koloniserad.
Inte sällan införlivas den styrande gruppens attribut i de "förtrycktas" självbilder. Detta kan skapa en motståndskamp för att behålla sin kulturella identitet. Motståndskamp har den rollen enligt Fanon att den förstärker stereotypierna och som ökar konflikterna i stället för att minska dem.
Att acceptera självbilden skapar däremot ambivalens hos den definierade som inte kan ge uttryck för din egenart men som inte riktigt kan vara den som i det här fallet kolonialmakten säger att de är eller bör vara.
De franska kolonisatörerna trodde att den algeriska kvinnans huvudduk var ett tecken på hennes förtryck av den algeriske mannen, som rättfärdigades via religionen. Huvudduken ansågs upprätthålla en viss ordning i det algeriska samhället som gav männens deras makt. De algeriska männens makt skulle försvagas när kvinnan avslöjades och därmed "civiliserades". Mannen skulle då inte ha något val och följa motvilligt "utvecklingen". Kolonisatörernas kamp att avslöja kvinnan, var en kamp mot de algeriska könsrollerna.
Slöjan hade en viss mening för både kolonisatören och den koloniserade. Där kolonisatören såg förtryck (kvinnans förtryck och avhumanisering), såg den koloniserade frihet (kvinnans frihet att röra sig fritt inom samhället och anses som ärbar). När något gott och ärbart omvandlades av kolonisatörerna till något dåligt och oönskvärt, skapade detta både ambivalens (att ta bort slöjan kan ha upplevts som ytterst generande för en del algeriska kvinnor) och en önskan att reetablera den gamla ordningen (genom att integrera slöjan som ett viktigt element i nationen).
Inte sällan är könsrollerna grunden för nationen. Enligt Juval-Davis är kvinnorna viktigast i ett samhälle när de skall föra det kulturella arvet vidare i ett samhälle. Det är kvinnan som uppfostrar barnen i världens samhällen och i de flesta fall. Därför är de ansvariga för både hur unga kvinnor beter sig och för att upprätthålla de kulturella traditionerna i en kultur.
Kunde allt ske på ett annat sätt?
När två kulturer kommer i kontakt med varandra, kommer de att påverka varandra på ett eller annat sätt. Alla kulturer har bra och dåligt i sig och fungerar enligt strukturalismens dikotomier om bra/dåligt, vackert/fult, acceptabelt/oacceptabelt, normalt/onormalt. Inbyggt i dessa dikotomier finns inneboende mening, som betyder något för individerna som lever med dem - något som strukturalismen, med Saussure som strukturalismens fader lär oss.
Det tar tid innan en kultur skaffar sig en förståelse av den andra. Oftast kommer element från andra kulturer att integreras i vår kultur när vi insett att en viss kulturell element kan integreras i vår sätt att se på världen genom att vi t ex har nytta av det genom att ett viss behov skapas.
Slöjan hade i algerisk kultur en mening i ett helt meningssystem, kopplad till identiteten och till vad som ansågs vara människovärdet, kvinnas och mannens värde samt den nationella "ärbarhet" så att säga. Som jag redan har poängterat ovan: Där kolonisatören såg förtryck (kvinnans förtryck och avhumanisering), såg den koloniserade frihet (kvinnans frihet att röra sig fritt inom samhället och anses som ärbar).
När något tas bort eller införs i en kultur, bara för att en annan grupp har makten att göra så, kommer det nya elementet att sakna mening och kännas främmande och till och med skrämmande och hotfulla.
Algerierna hade nog själva tagit över en del franska element in i den algeriska kulturen allteftersom samhället utvecklades i den ena eller den andra riktningen, och när vissa franska element kunde komma till användning för algerierna och när dessa fick en mening som kunde förstås och användas i den algeriska kulturen.
Kulturer är sällan överlägsna eller underlägsna varandra utan de är helt enkelt olika. I alla kuturer förtrycks kvinnan på något sätt och i varje kultur, kommer samma kvinna likväl att försvara sitt "förtryck". Något som kan uppfattas som "förtryck" enligt en viss kultur, kan upplevas för den som "lever med det" som en stor frihet. Friheten ligger oftast (precis som Giddens uttrycker det, om jag nu har rätt ang. Giddens) i att leva enligt den etablerade samhällsordningen. Ingen kultur är statisk utan det sker en viss växelverkan mellan kulturer och en viss utveckling i alla kulturer.
De enda "normala" faktorerna som kan påverka en kultur är tekniska framsteg, de ekonomiska förutsättningarna, de dominerande filosofiska idéerna som dominerar och tiden.
Kommer slöjan någonsin att försvinna?
Enligt min mening kan den muslimska kvinnan att bestämma sig för att ta bort slöjan när hon inte längre kommer att känna att slöjan har något innebörd för henne. Detta sker kanske snart inom några tiotals år eller aldrig. Så länge slöjan associeras med något positivt och bra, kommer den att stanna. I själva verket är det bara vi som upplever slöjan som något skumt. För de muslimska kvinnorna själva är slöjan något bra. Om vi fortsätter att irritera oss på slöjan kan det dock hända att de behåller sina slöjor längre än nödvändigt.
(2004)
Kommentarer
Skicka en kommentar